MELLAN VÄRLDAR — BETWEEN WORLDS

En saga

Enligt gammal keltisk mytologi, när människosläktet ökade i antal bredde de ut sig och slog sig ner på allt fler platser. I takt med människornas utbredning minskades älvornas rike och älvorna blev allt färre. Den tynande älvskaran fascinerades av livskraften och styrkan hos människorna. I förhoppning att något av denna livskraft skulle komma att slå rot i deras egen värld började älvorna kidnappa människobarn. Bakom sig lämnade de inte en tom vagga, utan en bortbyting – en älva, tillfälligt förtrollad så att den liknade det bortrövade barnet. När föräldrarna väl upptäckte att någonting inte stod rätt till, var älvorna redan i säkerhet hemma i sin egen värld, nöjda med sin fångst.

 

Ingen älvbortbyting kunde simulera livskraften hos ett människobarn särskilt länge. Bedrägeriet försvårades ytterligare av det faktum att ersättaren ofta var en åldrad älva, som förvisso uppskattade att bli ompysslad av en dödlig mor, men som inte kunde dölja sitt åldrade och motbjudande utseende särskilt länge.

 

Människorna hade en mängd olika sätt att avgöra om man hade med en bortbyting att göra. Många av sätten var minst sagt mycket grymma. Ett sätt var att lägga barnet på en skyffel och hålla denna över en öppen eld. En annan metod gick ut på att man lade ut barnet på gödselstacken en hel dag, och där lät det utsättas för väder och vind. Om barnet verkligen visade sig vara en förklädd älva – ja, då kunde man förvänta sig ett lyckligt slut på det hela. I samma stund som tortyr hotade, kastade älvan sin mänskliga förklädnad med ett hånskratt och försvann. Samtidigt hördes ett barnskrik från vaggan – det äkta barnet hade nu av älvorna återbördats till sina föräldrar. Så skedde alltid när älvornas tilltag avslöjades. Men för barn som inte var bortbytingar, utan kanske bara utvecklades sakta eller hade insjuknat snabbt, kunde resultatet av prov som dessa bli fatalt. 

 

Som tur var fanns det mindre grymma, men ändå effektiva metoder för att avslöja bortbytingar. En irländsk sägen vet att berätta om en mor som misstänkte att hennes barn hade blivit utbytt mot en bedragare från älvornas värld. På inrådan av en granne satte modern en stor gryta full med vatten på elden och hämtade en korg med ett dussin ägg. Hon satte sig på en pall och började knäcka äggen ett efter ett. Innehållet slängde hon i en hink, men skalen ordnade hon i en rad på spishärden. Dessa mystiska förehavanden blev till slut för mycket för bortbytingens nyfikenhet och han satte sig upp i vaggan och frågade vad hon gör: ”Jag brygger öl, min son,” svarade hon. 

 

”Åh,” utropar älvan och ställde sig upp i den våldsamt gungande vaggan, ”jag är femtonhundra år och har aldrig förr sett någon brygga öl på äggskal!” 

 

Detta bevisade att barnet var en bedragare, men innan modern ens hade hunnit yttra så mycket som ett ont ord mot inkräktaren var hennes eget barn tillbaka i sin vagga.

 

övers. Elisabeth Tauvon

 

A Changeling story

As mankind spread more widely through the world, the realms of Faerie receded, and with that the fairy races grew weaker. The ailing sprites were fascinated by the vitality and strength of humanity. Hoping to bring some of that liveliness back into their own world, the fairies took to kidnapping human children, leaving behind not an empty cradle, but a changeling—one of their own number, enchanted briefly into the likeness of the stolen infant. By the time the parents discovered that something was amiss, the fairies were safe in their own land, chittering over their prize.

No fairy changeling could feign the vitality of a child for long. Their deception was hampered all the more by the fact that the substitute was usually an aged member of the fairy tribe, happy to be pampered by a mortal mother, but unable to permanently conceal his scrawniness and ugliness.

 

The common people had an arsenal of tests for a suspected changeling. Many were cruel ordeals. The infant might be placed on a shovel and held over a fire, or it might be left on a dunghill all day, exposed to the weather.

If the child was indeed a fairy in disguise, the outcome was happy. The instant that torture was threatened, the elf would shed its mortal likeness, cackle and vanish, while from the cradle would come the cry of the mother's true baby, whom the fairies always returned when their deed was revealed. But if the child was not a changeling-and babies who failed to thrive or were transformed overnight by illness often fell under suspicion—the effect of a trial by fire or exposure could be tragic.

Fortunately, there were gentler ways to unmask a changeling, and they were effective. One Irish tale tells of a mother who suspected that her child had been replaced by an impostor from the fairy world. On the advice of a neighbor, the mother set a giant pot of water to boil over the fire and brought in a basket of a dozen fresh eggs. She sat cracking the eggs one by one, pouring the liquid into a bucket and arranging the shells in a row on the hearth. This mysterious business became too much for the imp's curiosity, and he sat up and asked what she was doing. "I'm brewing, my son," she answered. 

"Oh," shrieked the fairy, rising to its feet in the wildly swinging cradle, "I'm fifteen hundred years old, and I never saw anyone brew beer from eggshells before!" 

This proved that the child was an impostor, but before the mother could even threaten the intruder, her own child was back in its cradle again.

Som översättare står man  mitt emellan två kulturer. Namnet Changeling – bortbyting – reflekterar någon som hör till två olika världar. En mer fantasifull tolkning skulle kunna vara att dela upp ordet i två stäv: change + ling(ua), eller byta språk.

Website Created & Hosted with Doteasy Web Hosting Canada